Skrivet av: johanskarskog | september 25, 2008

Australien – ett paddlingsäventyr

 

Varje vinter försöker jag åka bort till värmen. I vintras blev det Western Australia (WA). Här har jag varit mkt förr på den gamla tiden när jag vindsurfade. För er som inte varit i WA så kan man sammanfatta det med

 

– Varmt        

– Öde

– Lååååånga stränder                                                                        

– Sjöbris

– Fina vågor

– Överflöd av pilsner

– Supertrevliga människor

– Etc.

 

Vidare så finns det i början av december en världscuptävling i SurfSki (för mer om surfski – se http://www.surfski.info). Eftersom jag med åren blivit en mer och mer planerande individ så hade jag inför min ankomst fixat så jag hade en sprillans ny Mako6 surfski, snabb och rank (skulle det visa sig). I vilket fall så kom jag till Perth en tisdag efter en trevlig tvådagars mellanlandning i Singapore för att hälsa på en kompis. På torsdagen så fick jag min surfski av en något överstressad Ash som skulle arrangera världscuptävling lördag och söndag. Eftersom jag är en möjlighetsnevrotiker som inte ser så mkt problem, utan snarare möjligheter så anmälde jag mig till tävlingen. Ash som är en av världens bästa surfskipaddlare och gammal tävlingskanotist (Marathon) tyckte väl att det var en sådär smart idé, men han är ju Aussie, och de är trevliga, så han sa, go!

  

Tävlingen var av typen Ocean Race och skulle gå utifrån Rottnest Island, ca 25 km utanför Perths kust och sedan rakt in mot land. På morgonen så fick vi ta en färja ut och sedan så blev det till att vänta på vinden, sydvästvinden, som skulle göra att vi hade ganska mkt downwind (dvs vinden i ryggen) hela vägen. Detta lät ju som positivt!

 

Med på tävlingen fanns hela världseliten. Bla ca 10 sydafrikaner. Hyffsat vältränade överkroppar, men eftersom jag inte tänder på män så lämnar vi detta ämne. I vilket fall som helst så blev det dags för start.  Jag paddlade ut till startlinjen och avvaktade. När starten gick så kände jag ju ganska snabbt att detta INTE var en tisdagstävling på Reimers. Holy smoly. Tempot var superhögt och vågorna växte sig större och större ju längre vi kom ut från Rottnest som läade och gjorde att vattnet var platt de första hundratals meterna. Innan jag visste ordet av det så var det bara en handfull personer bakom mig och ganska snart efter att jag fick fokusera mer på balans än att driva båten framåt så låg jag sist. Även om det fanns följebåtar så kan jag säga att du känner dig ganska liten sittande på en surfski ca 20 km från land när det blåser ca 25 knots och ca 2 m vågor. Helt klart var att jag hade missbedömt situationen. Efter +10 kapsejsningar så började kroppen att kärva ordentligt efter ca 1.5 h. kramp i magen och en snabbt annalkande utmattning gjorde att jag fick bryta. Jag fick alltså åka båt de sista 10 km in till land.  Detta var ett klart avbräck i mitt självförtroende, aj aj aj.

 

För att ytterligare strö salt i såret så gjorde jag det extremt korkade och ställde dagen efter upp i dag 2 tävlingen vilket var ett race längs med kusten. Redan före start var jag helt slut och väl ute på banan så fick jag liknande placering som dagen före, jag hade typ 2 personer efter mig.

  

Efter dessa två dagars totala förnedring så blev det sedan hårdträning på surfskin. Jag lärde mig bättre och bättre och i slutet av min vistelse så bestämde jag mig för att revanschera mig själv genom att ordna en personlig downwind. Dagen som jag valde så blåste det typ 25 knots och hyffsat swell. Jag befann mig då ca 150 km nord om Perth i en fiskehåla. Eftersom det blåste sydlig vind så fick jag en kompis att köra mig och surfskin ca 30 km söderut för att jag skulle få en bra ”resa” längs kusten. Väl framme i fiskehålan där jag skulle starta så kan jag erkänna att jag hade ett visst pirr i magen. Hade jag tagit mig vatten över huvudet? Well, tveka inte! Efter att jag tillslut kom ut genom shore breaket (fick senare höra att han som kört mig blivit klart fundersam eftersom jag hade problem att komma ut och jag skulle paddla 30 km) så var jag nu på väg. Vinden piskade på och jag fick upp hyffsad marschfart. Hela tiden så höll jag mig ganska nära land eftersom det längre ut fanns rev och jag ville kunna simma in om allt skulle skita sig, något som jag fick nytta av… I vilket fall som helst så förflöt första timmen bra. Några kapsejsningar när jag försökte rida vågorna, men det gick enligt plan. Efter ca 1.30 h så kapsejade jag. Denna gång hände dock det som inte får hända ”leachen”, dvs det band man har fast runt foten och i surfskin lossnade i surfskin. Detta gjorde att jag innan jag visste ordet av det så hade den börjat driva iväg med vinden. Och nu till det intressanta. Om det blåser ca 25 knots så kan du INTE simma ikapp en surfski, iallfall inte jag. Detta gjorde att jag låg där i oceanen och såg min båt glida iväg. Jag kan erkänna att pulsen steg ganska avsevärt. Ja, vad fannas där mer att göra än att simma in till land. Så fick det alltså bli. In till land så snabbt som möjligt med paddeln i högsta hugg. Väl på land så såg jag båten som nu var en bra bit bort. Eftersom det blåste sideshore så hoppades jag på att strömmarna skulle dra den in och inte ut. Därför började jag springa med min paddel i högsta hugg på stranden. Detta måste varit en syn för gudarna. Med en puls vida överstigande nyttiga nivåer så såg jag till min iver att jag var på väg att komma ikapp kajaken och att vågorna sköt den innåt. Efter ca 10 minuters löpning som kändes som en EVIGHET så kunde jag hoppa i vattnet och hämta in min kajak. Lyckan var total. Efter att pustat ut lite, tagit lite att tugga på så bar det nu av mot min slutdestination. Resten av resan gick utan större problem och jag kan inte låta bli att le när jag tänker tillbaka.

 

 Lärdomar:

– Paddla nära land

– Om det blåser släpp aldrig taget om din kajak, särskilt om den är lätt

– Ha alltid flytväst samt extramat med dig på en tur

– Mobiltelefon, inte så dumt (dock lite kass täckning ute i australiensiska bushen)

 

 

Paddla på!

 

 

 

 

Johan Skärskog

Annonser

Responses

  1. Bra Story Johan!

    Vinter 2005 gjorde jag samma sak i Sydafrika.

    Jag hade då bara 1 vapen… ett antal års elit träning…men inte i en kajak. Det blev mycket bad i det kalla vattnet, men när vi väll kom längre från land och när jag väll satt i kajaken var det sä jäckligt kul/läskigt. Jag kom nånstans i mitten av feltet efter en fin pitchpole som slängde mig på stranden. Fantastiskt upplevelse!

    Nu har jag avslutat min rodd ‘karriär’ och på lördag hämtar jag min Surfski…yeah!
    Och just, om tva veckor ber jag mig av till Dubai för att paddla Shamaal!

    Paddla på!

    Paul


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: